Plötsligt händer det….

Plötsligt händer det
…vi står inför ett val.

Allhelgonahelgen har för de flesta av oss dubbla betydelser numera. De flesta tänker nog spontant på att det är Halloween och att barn springer omkring utklädda och ringer på våra dörrar och säger bus eller godis.

För en del andra är den här helgen till för att minnas de som gått bort och vi tänder ljus på kyrkogårdar och minneslundar samt lägger blommor och minnessaker på de gravar där vi har våra nära och kära.

När vår son gick på lågstadiet så hade de i uppgift att rita en teckning som för dem symboliserade just Allhelgonahelgen. Alla andra barn ritade teckningar med halloweenfigurer och vår son ritade en gravsten. Hans farfar hade dött samma år och vi hade pratat en hel del om döden och besökt kyrkogården. Det var hans andra begravning och det skulle komma några till de närmaste åren.

Fortsättningen handlar om vad som händer när det plötsligt händer. Då vi måste välja.

Det är många som undrat var jag blev av eftersom det varit alldeles tyst om mig sedan i somras. Jag har varit ”under isen”. Hur man nu kan vara under isen en längre tid utan att drunkna? I vilket fall som helst så har jag saknat inspiration och lust hela sommaren och hösten. Jag har påbörjat saker men inte avslutat något.

Man kan sätta vilken stämpel eller diagnos som helst på det… förhalande, rädsla för att misslyckas eller lyckas, utbränd, fel bana… ja, vad fan som helst. Vilken är rätt? Går det att sätta ett namn på att man inte vet vilket håll man ska gå? Känner mig som Alice i underlandet som frågade viken väg hon skulle gå. Eftersom hon inte visste vart hon var på väg fick hon svaret att då spelar det ingen roll vilken väg hon tar. Ingen kommer att leda henne dit ändå.

Det finns stora likheter mellan Alice i underlandet och mig just nu. Inte bara namnet.

Under hösten har jag påbörjat skrivandet av en bok men under resan fastnade jag och kom ingenstans. Boken handlar om att våga lyckas och det känns ju nästan komiskt att jag skriver den, som ”misslyckas” med det mesta nu. I vilket fall som helst så har det hänt en hel del saker med mig och där har skrivandet varit till stor hjälp. Jag har även läst en hel del under hösten. Att läsa kan vara rena undanflykter för att slippa ta tag i mina projekt och jag brottas med att rättfärdiga mig själv och med att vilja skita i allt.

Boken har tagit en del vändningar och det ser ut att bli mer och mer berättelser om hur livet tar en helt annan vändning när vi måste välja vilken väg vi ska gå. Eller rättare sagt vilken väg vi VILL gå.

Jag har ju skrivit en hel del om livet i det jag kallar anställningsträsket och hur skolan förstör vår utbildning. De sakerna är i allra högsta grad aktuella fortfarande och den vägen fortsätter jag på.

Tillbaka till temat ”när det plötsligt händer”. Eller det kanske inte har varit så plötsligt för min del utan det har snarare smugit sig på mig under en längre tid. Den där känslan av att ingenting är lika roligt, hälsan sviktar, modet sviker mig gång på gång, jag förhalar saker och kan inte svara på varför jag gör det. Det finns säkert hur många som helst där ute bland er som snabbt kan se vad som händer och även sätta ord på det men när man står mitt uppe i det så finns det inga vettiga förklaringar, inget som hjälper…ingenting.

Det är nu jag måste välja. När jag plötsligt står inför ett val. Ska jag låta det här fortsätta eller ska jag göra något åt det? Då kommer nästa val. Om jag väljer att låta det här fortsätta, vad händer då? Ska jag lägga ner allt jag påbörjat med och känna att allt arbete var förgäves och fortsätta med att bara göra det som absolut är nödvändigt för att hålla näsan över vattenytan?

Nästa val handlar om vad som är absolut nödvändigt. Det valet är av en mer existentiell art. Vad är nödvändigt? Är det att orka klara av vardagen eller är det att ge sitt liv mening? Vems vardag är det jag orkar klara av, familjens eller min egen? Vad består min vardag av och vad är nödvändigt för mig själv?

Att ta ställning är att välja

 Som du ser så är det många frågor att ta ställning till. Har jag tagit ställning? Jag återkommer till det senare. Det andra stora valet är vad som händer om jag gör något åt det. Vad händer då? Vad är det jag väljer då?

Det som plötsligt hände för mig under den här tiden var att jag gick från att leva till att överleva. Att varje dag handlar om att få den att gå och bara göra det som ska göras, som att tvätta, laga mat, jobba lite, sköta hemmet och familjen. Men jag tar inte hand om mig själv och det är som att jämföra med en bil. Om jag inte servar den, tankar den och byter ut det som inte funkar så lägger den av till slut. Precis så var det med mig (är till stor del fortfarande).

Att välja att leva i det här läget är kanske en större process än att stanna kvar där man är. Att välja minsta motståndets väg innebär att stanna kvar i det som verkar bekvämt och bekant. Paradoxalt nog så är den vägen den minst bekväma, men det känns igen och därför kan den tyckas vara bekväm.

Valet att ta sig ur den bekvämligheten är en jobbig resa med många svängningar i livets berg- och dalbana. Väl i berg- och dalbanan har man valet att hänga med när det går neråt och haka på när det börjar gå uppför igen eller skjuta ut sig när botten är som närmast.

Hänger man kvar så har man sannerligen flera chanser till att skjuta ut sig när botten närmar sig igen, vilket den gör, varv eller varv. De här varven kan vara så stora som veckor, dagar, timmar eller minuter. Om jag istället väljer att hänga kvar så får jag uppleva uppgångar, höjder och efter höjdpunkterna (som sällar varar länge) så går det nedåt igen. Valet att haka på, bara för att uppleva de här sakerna om och om igen är kanske det svåraste valet att göra.

Mitt val

 Varför väljer jag då att inte skjuta ut mig? Varför väljer jag att gå igenom alla faserna i berg- och dalbanan gång efter gång? Därför att det är att leva. Att förlika sig med att framgångar sällan kommer utan sällskap av motgångar. Därför att höjdpunkterna, även om de bara är några minuter långa eller en hel dag, är värda att kämpa för.

Därför att om jag vågar mer och mer för varje dag, varje timme så kommer belöningarna att vänta på mig bakom krönet. Jag måste våga tro och våga förlita mig på att det mesta jag gör är rätt och att de flesta steg jag tar går åt rätt håll. Jag måste också våga inse att en stor del av de steg jag tar behöver korrigeras för att jag inte ska hamna helt fel. Men de felstegen är en del av livet och jag behöver lära mig att de också är nödvändiga att ta. Hur ska jag annars veta om jag är på rätt väg om jag ibland inte hamnar fel och upptäcker att den andra vägen var den rätta?

Ur allt detta växer även boken fram. Den har fått sitt eget liv och det är kanske därför den aldrig tycktes bli klar. Jag var inte klar med mina val. Boken handlar om att våga lyckas och också om varför vi inte lyckas. Den handlar om livet och vart våra val tar oss.

Som du kanske förstår så har jag gjort mitt val. Valet att hänga kvar i berg- och dalbanan med alla upp- och nedgångar det innebär och kommer att innebära. Jag är långt ifrån tillbaka där jag en gång var men jag har börjat min bana tillbaka. Eller vänta här nu… vad är det jag säger? Tillbaka? Till vad? Nu upptäckte jag att säger att jag är på väg tillbaka till där jag en gång var. Dit vill jag ju inte igen. Då är jag återigen där jag inte vill vara. Det är helt nya äventyr jag vill uppleva och det är också de som skrämmer eftersom jag inte vet vad som väntar mig. Men för att vinna så behöver jag välja att våga.

Plötsligt händer det. Jag har gjort ett val. Valet att våga lyckas och att våga misslyckas under resan.

 

{ 1 comment… read it below or add one }

november 6, 2011 kl. 8:32 e m

Hallå Alice!
Jag har diskuterat en del av ovannämnda med en av mina söner.
Vi kom bl a fram till att acceptera och se att det att det är dags att förändra något man inte är nöjd med i sin egen självbild är det ett svårt steg att ta. När man har sett det och förstått att man vill ha en förändring är nästan halva jobbet gjort?! 😉
…/Barbro

Leave a Comment